Jetlagg

Det fanns en tid bara för några år sedan då jag med ett stort självförtroende kunde sätta mig ner inför en Milan-match i Champions League och hävda övertygande att vi var favoriter. Vi var favoriter vilken klubb vi än ställdes mot i Europa. Tron var så stark. INGET hade kunnat rubba den.
Fyra år senare skulle det visa sig att min kära klubb förvandlats till något helt annat.
Förr hade vi ryggraden full av italienare som var bäst i Världen på sina positioner. Dom var så taktiskt skickliga att man alltid visste att varje steg dom tog på plan var enligt planerna. Och sedan kryddade vi med holländare eller brassar.

2011 ställer vi upp med en gammal konung längst bak i backlinjen som har allt svårare att bära kronan.
Vi har som ytterbackar en helt ny generation italienare som saknar fotbollshjärnan som deras föregångare hade. Inte nog med det. Dom har varken attityden eller vinnarmentaliteten som italienarna alltid haft i överflöd.
På mittfältet har vi flera gamla hjältar som gjort såå mycket men gör såå lite.
I anfallet har vi en osäker bosnier som under sina tio år i toppfotbollen gjort sig känd att i stort sett alltid underprestera när det väl gäller. Bredvid har vi en brasse som lämnat sina klubbar så fort han fått bära lite ansvar.

Vem ska då leda detta lag tillbaka till Europatoppen? Jo en ung och oerfaren tränare som coachat Cagliari som bäst.

Detta är Milan 2011. Hur stark min tro än är så är jag inte blind.
Vi är inte bättre än så här.

Men efter regnet dyker solen upp. Det pratas ju om ett projekt som startade i sommar. Jag tror på detta projekt.
Förhoppningen är att den fortsätter utan Zlatan Ibrahimovic när sommaren lider mot sitt slut.