Jetlagg

Jag hann inte blogga nåt ikväll. Har haft annat att göra. Men vill ni läsa en fin krönika så läs denna Om Nesta.
En Milanvän skrev den för några timmar sen. Det finns en anledning till att Rom började brinna när Kejsaren lämnade.

När jag började spela fotboll gjorde jag tvärtemot de flesta unga grabbarna. Istället för att spela längst fram och göra målen så föredrog jag att hålla till i backlinjen. Det fanns något speciellt med det, åtminstone om man utgår från gällande ideal. Växer man upp med storspelare som Franco Baresi och Paolo Maldini som förebilder är det svårt att inte låta sig hänföras.

Sen kom den där speciella herren från Rom fram, mannen som tog det till ytterligare en nivå åtminstone i min uppväxt.


Jag ville alltid vara back eftersom det låg större risker i det. Ingen risk innebär ingen press. Ingen press innebär tristess och ointresse. Om man spelar back förväntas man aldrig tappa koncentrationen och har hela tiden allt att förlora. I Italien är försvarsspelet dessutom en konstform, annat än hur det kunde se ut på 80- och 90-talet när Tipsextra skildrade hur försvarsspelare i Oldham, Norwich och dylika ansamlingar av deltidsmekaniker och plåtslagare firade lördagen i lerpölar.

Desto bättre var SVT:s sändningar av den italienska fotbollen, härligt anförd av riffet från Eros Ramazzottis L'Ultima Rivoluzione som vinjett. Storlagens genomklyftiga backpjäser som tänkte sönder motståndaren med offsidefällor, smarta taktiska knep och fula tricks när möjlighet bjöds. Det hela fortsatte i fyran innan Uno Kryss Due gjorde söndagen till rena orgasm-festivaler. Det var där det hela började, en pervers förälskelse i försvarsspel.

Bland alla dessa hjältar stod dock en spelare ut.


Ett av mina bästa minnen av Alessandro Nesta är när jag tittade på ett Lazio-Inter tillsammans med en Laziale. Sandro är på väg att möta en långboll och är pressad på halvavstånd av en Interspelare. Vad sker? En kroppsfint åt ena hållet, en mottagning mjukare än ett babyarsel med bollen åt andra hållet och en slentrianmässig golfapplåd. Det hela repriserades sedan ur en handfull kameravinklar för att försöka återspegla vilket konststycke vi precis fått njuta av.

Min väns kommentar sade allt: "och vips var han två miljoner dyrare".

Nog blev han dyr alltid. Inte mindre än fyrtio miljoner euro kostade det när Sergio Cragnotti öppnade Supermercato Biancoceleste en sommar för sex år sedan. Längst fram i kön stod länge Moratti, bara för att se sig förbipasseras på målsnöret av det största flinet i Italien. Störst flin i Sverige hade garanterat en samma dag bliven 20-åring. Min idol till mitt lag, det var för bra för att vara sant.

En 26-årig Alessandro Nesta till Milan under mercatons sista skälvande timmar, toppa den födelsedagspresenten.


För mig är Alessandro Nesta den fulländade försvarsspelaren. Kanske till och med den fulländade mannen. Det gick så långt att jag sparade ut mitt hår för att efterlikna denna gudomliga uppenbarelse. Ett tag trodde jag på allvar att jag var honom.

Någon kan argumentera för att killen lider av en starkt narcissistisk läggning och ofta sätter sig själv i bryderier bara för att kunna lösa situationen med sin bravur. Absolut, jag säger ingenting emot den teorin. Nesta gillar att synas, han vet helt enkelt om att han är jävligt bra. Alldeles säkert har han heller inget emot det bifall publiken ger honom vid mästerliga insatser.

Men vad är det egentligen vi minns när vi lämnar arenan, stänger av TV:n eller loggar ut från Ho Chi Minh-cast. Det där lilla extra. Ett ögonblick av någonting som känns malplacerat, nästintill taget från framtiden placerat i nutid för att påminna oss om vår otillräckliga existens.

Marcus Birro talar ofta om Nestas ansikte, ett förfärat anlete med dödsångest och panik written all over it. Helt fel, för mig skall Nesta för alltid sammankopplas med ögonblick av fullständig briljans. Glidtacklingar perfekt på bollen eller små tekniska detaljer i pressade situationer, där fångar du essensen av Nesta. Ångest och panik är för mindre begåvade fotbollsspelare. För sådana som tjongar långt i Oldham och Norwich. Typ.


Vi har alla en liten Nesta i oss, frågan är bara hur mycket av den som vi låter omgivningen få se. Vem gillar inte att briljera och få bekräftelse av vår omgivning för någonting vi är särskilt duktiga på? Tyvärr tenderar Jante att slå ner hårdare än hårdast på alla som vågar vara bra på någonting i detta land, en tragisk verklighet.

Men det ligger ingen skam i att låta andra höra vilken vacker sångröst man har liksom ingen skall behöva ta kritik för att man kan föra penseln över en duk på ett sätt som ingen annan kan.

Alessandro Nesta sjunger, skapar och illustrerar hela sin repertoar på fotbollsplanen. Bara en idiot skulle be honom strama upp spelet och börja tjonga bollen mer med mindre risk. OK, det har gått drygt sex år sedan ankomsten från Rom och Tempesta Perfetta är inte längre lika ung och spänstig som han en gång var. Men 32 år är ingen ålder, speciellt inte om man ser sig själv som en 26-åring och speciellt inte i Milan.

Milan utan Nesta är ett sämre fotbollslag. Framförallt ur den estetiska synvinkeln. Länge leve konsten.


Skrivet av Michael Haile